Ljumma sommarkvällar är nog det allra bästa. Efter en varm och klibbig dag när man duschat, ätit god mat och bara är. Efter Allsång traskade jag bort (tar max 1 minut) till klipporna längs vattnet, satte mig ner med min blå sommarklänning och vita tygskor och bara va. Samtidigt som Oskar Linnros spelade i öronen. Genom Eld. Kanske årets bästa låt. En låt som gör mig motiverad och glad. Ger mig hopp, längtan och drömmar.
Det var så skönt att bara sitta där. Trots att jag var ensam och jag egentligen inte tycker om att vara det alltför ofta. På grusvägen bredvid sprang människor förbi med joggingskor. Tio, tjugo målinriktade individer. Det inspirerar att se att så många är ute och rör på sig. Det fick mig att längta ut själv i spåret, fastän jag hatar att springa.
Det är vid sådana stunder, i min ensamhet med musik som väcker minnen, som jag på något sätt har mycket lättare att njuta. När man har tid att tänka på livet och komma underfund med hur viktigt det är att ta vara på det. Det är synd att jag inte lyckats göra det så ofta som jag vill, men jag jobbar på det.
Glädjedödaren (Posten) på Spotify förstörde nyss mina tankar mitt i en Hellström-låt. Det är nu man nästan ångrar att man inte skaffade det där förbenade Premium.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar