Britney

När jag var omkring 8 år fick jag en ny idol. Britney Spears hette hon och var, enligt mig, för tillfället den coolaste och finaste på denna jord. (Minns inte om jag kanske var den enda av mina vänner som beundrade henne så mycket.) Jag köpte såklart hennes första skiva och rockade loss till "Hit me baby one more time" och "Crazy". I skolan skulle alla 4-5:or träna till Music Awards på musiklektionerna som vi sedan skulle visa upp för alla föräldrar på våren. Jag lade fram en Britney Spears-grupp som förslag, men när alla hade valt artist visade det sig att vi var fler som ville vara den stora popstjärnan. Jag slutade som bakgrundssångare, vilket jag inte alls var förtjust i. I vilket fall fortsatte jag dyrka denna tjej och när jag fyllde 9 (om jag inte minns fel) fick jag hennes andra album Oops!.. I did it agian.

Det var nog här jag blev helt insöad på hela Britney Spears-grejen. Det dröjde inte länge förrän jag lärde mig varje låttext på hela albumet, som jag lyssnade igenom flera gånger om dagen. Jag tittade ofta igenom bilderna i albumhäftet. Jag tyckte hon var så fin hela tiden, och var ständigt avundsjuk på hennes hår och perfekta ansikte. Minns speciellt en gång när jag hade målat på ögonskugga och läppglans och satt framför spegeln och mimade med i I can't get no Satisfaction. Det blev nog en av favoriterna.

Min besatthet, eller vad det nu var, fortsatte så sakteliga. När jag fyllde 10 fick jag biljetter till hennes konsert i Globen och blev helt överlycklig. Jag köpte även hennes tredje album och fick nya favoritlåtar. Men ju äldre jag blev desto mer gick hon ner sig och desto mer började jag lyssna på annan musik. Det var liksom inte lika coolt att ha Britney Spears som idol när man var 14, 15 år.

Häromdagen sökte jag på hennes album på Spotify och gjorde en rejäl nostalgitripp när jag lyssnade igenom alla spår. Jag kommer till och med ihåg vilka låtar som kommer efter varandra, ni vet när en är slut vet men precis vilken melodi som är påväg att spelas upp. 

Jag blir glad när jag tänker på det här. Detta är liksom ett så tydligt minne från min barndom. Det ger verkligen bevis på att unga popartister är stora förebilder för många. Hon var min första riktigt stora idol. Vilket inte var så konstigt, jag menar hon var ju en cool tjej, då. Nu är jag bara ledsen för att hon hamnat där hon hamnat. Nog för att hon lever och verkar befinna sig i lite bättre dagar än för några år sedan. Men, fan, hon gjorde mig verkligen glad. Ibland kan jag önska att tiden kunde backa tillbaka 10 år.