Sådärja. Då har man rullat in i Billdal, Göteborg. För ovanlighetens skull kändes bilresan inte så lång som den ofta gör på väg hit ner. Som alltid när man kommit så pass långt att man kan skymta Balder och delar av Liseberg och kommer ner på E6an får jag en sån härlig känsla i kroppen. Aaaaah (läs *lutar mig tillbaka och andas ut med ett fridfullt leende*), finally. Jag är liksom förälskad i denna stad. Kanske tjatar jag ofta om detta, men jag har bestämt mig att jag en dag ska flytta hit. På köpet ska jag, utan att skämmas, bo in mig så förbannat att man förr eller senare, genom att höra mig prata, kommer tro att jag bott här längre än jag levat. Skratta ni som skratta vill.
Skämt och sido.. det jag egentligen ville dela med mig av kommer här. Pappa och jag svängde in på ICA här i närheten på väg hit och det, ska jag säga, kommer jag alltid vara glad för. I kassan fick jag nämligen syn på ingen mindre än Marcus Allbäck. 1. Han är nog Sveriges snyggaste över 30. 2. Han pratar göteborska. 3. Han har spelat i Svenska Fotbollslandslaget. 4. Han har fortfarande kvar fotbollskroppen.
Alltså, jag dog i några sekunder. Inte nog med alla punkter ovan, han var sådär härligt sommarbrun också. Herregud. Jag tror att jag faktiskt, omedvetet, glodde så ögonen trillade ut. Tur som var stod han med ryggen mot mig mestadels av de kanske 5 minuterna då jag fick chansen att betrakta honom.
Men, för att inte låta besatt ska jag börja avrunda. Såklart skröt jag om vad jag varit med om för pappa, och då får jag reda på att han bor i området. Med fru och barn då givetvis. Och en silvrig porsche uppenbarligen. (Han rullade in bakom oss på väg ut från parkeringen.) För jag menar, jag hade ju inte precis haft någon chans ändå. Bara att drömma vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar