Little late

Oj. Vad hände här? Känns som det är ganska dött på skrivarfronten. Men orken har inte funnits. Heller har det inte känts som att jag haft något intressant att dela med mig av. Är tillbaka i Stockholm nu iaf efter en tur ner till Göteborg för pappas bröllop. En mycket trevlig dag (bortsett från vädret) men god mat och härliga människor.

Har precis målat naglarna rosa och lyssnar om och om igen på Ushers nya OMG feat. Will.i.am. Jag gillar musiken i bakgrunden som tusan. Diggar med i rhythmen med huvudet fram och tillbaka. Ser säkert urfånig ut. Men det går ju inte att sitta still.

__________________________________________________________________________________

Idag när jag var och handlade fick jag en uppenbarelse. I mitt traskande runt grönsakshyllorna och juicekylen insåg jag att jag har kommit till ett nytt stadie i livet. Hela mitt liv, fram till för 2 månader sen, har jag blivit servad med god mat av en mor som inte ens tycker att matlagning är något att hänga i granen. Jag har fått smaka åtskilliga smaskiga rätter gjorda av min far. Blivit bjuden på x antal middagar hos mor- och farföräldrar med efterrätt och kakor. Jag har, fram till jag fyllde kanske 17, egentligen aldrig lagt pengar på mat mer än godis, fika och eventuella luncher på caféer.

Jag har med andra ord haft det ganska bra när det handlar om mat. Kanske inget jätteovanligt i ett land som Sverige. Men heller ingenting som man ska ta för givet eller strunta i att ägna en tanke åt ibland. När jag bodde i Norge hade jag med mig ett basskafferi som mamma självfallet betalat. Detta basskafferi fylldes på tre gånger under tre månader. Något som resulterade i att jag hade med mig mat hem. När jag flyttade till Stockholm för två månader sedan gjorde mamma samma sak. Hon insisterade, och trots att jag egentligen inte tyckte att hon behövde kunde jag självklart inte låta bli att känna ganska stor glädje och lättnad att jag slapp pröjsa för allt, första gången iaf.

Sen dess har jag inte besök ICA alltför många gånger. En anledning är att det ligger nära, men tillräckligt långt bort för att man ska bli svintrött i armar och rygg efter en promenad hem med två fulla matkassar. En annan anledning är att jag inte riktigt vet vad jag ska köpa med mig hem eftersom jag inte fullt kommit på hur jag ska lägga upp mina måltider. Jag vet liksom inte vad jag ska laga för att få det att räcka till tillräckligt många matlådor, att det ska bli gott OCH att maten ska innehålla massa näringsämnen. Men, den största anledningen är ju förstås att det svider till så förbannat i plånboken av att handla all denna mat. Jag har alltid på något sätt haft svårt för att byta pengar mot mat. Åtminstone när jag äter på stan. Nog för att det ofta är väldigt gott. Men på något vis känns det ju som att man lika gärna kan åka hem och laga det själv, gratis. För ja, hemma i Kvickan var det ju alltid gratis. Nu när JAG själv ska spendera dyrbara slantar på det är det ju inte alls lika kul.

Men, nu har jag ju då som sagt klivit ett steg längre. Jag har alltså kommit till det där stadiet då jag inser att det faktiskt är värt att lägga en del pengar på mat. Jag kommer inte bli den där som köper Eldorados CornFlakes och Euroshoper-glass. Visst finns det undantag, men ska det va så ska det va. Då är det inte värt att snåla på guldpengarna. Mat är ju bland det bästa som finns och ska jag överleva och må bra tänker jag också köpa en lite dyrare lax eller fyra olika sorters frukt varje vecka. Jag tänker alltså inte dra ner på kvaliteten eller livsglädjen bara för att jag tror att de där extra hundralapparna skulle ge mer valuta för någonting annat som jag inte ens behöver.

Där fick du en krönika mamma. Var stolt över din dotter som skaffat sig vuxenpoäng såhär en onsdag i maj.