Framtid

För första gången i mitt liv känner jag att jag gärna skulle kunna tänka mig att vara Blondinbella just nu. Rik, framgångsrik, femtioelva jobb, massa projekt rullandes, känd och har därför möjlighet till mer, entreprenör.

Det går nästan inte en dag utan att jag tänker på framtiden. Framtiden gällande utbildning och yrkesliv menar jag då alltså. Jag vet inte än vad jag kommer söka in till. Åtminstone inte vilket av de två eller tre alternativ jag väger mellan just nu. Jag har så långt jag kan minnas varit intresserad av inrening och arkitektur. När jag var kanske 12 år satt jag och ritade hus (praktiserade 2 veckor på en arkitektbyrå när jag var 14 och ritade mitt första riktiga hus) och mellan besöken på Lunarstorm gick jag in på de olika arkitektkontorens hemsidor för att titta på planlösningar, skisser och panoramavideos av visningshus. Jag drömde mig bort i IKEA-katalogerna och kunde varje sida utan och innan. Det har var stort för mig. Det var en dröm som börjat växa.

Idag har egentligen ingenting förändrats, med undantag att jag inte ägnar lika mycket tid åt att titta på planlösningar på datorn. Arkitektutbildningen var en första tanke under gymnasiet. Det var innan jag visste antagningspoängen och vilket jäkla slit det faktiskt verkar vara att läsa arkitektur. Sedan har tankarna fortsatt fram och tillbaka för att hamna där jag är nu.

Jag är kluven, men vet ju egentligen vad jag vill. Problemet är bara att jag på vägen lagt på mig ganska mycket tvivel om min kapacitet och mina möjligheter till att komma dit jag strävar. I mitt huvud svävar tankar, visioner och ännu fler drömmar om en karriär. En karriär där jag får göra det jag önskat sen jag var liten. Men dessa tvivel sätter stopp och gör att jag backar ett steg innan jag ens vet vad jag är kapabel till och hur saker kommer te sig.

Det är lite här Blondinbella kommer in. Jag gillade henne inte förut av olika anledningar, men efter att ha smygläst hennes blogg den senaste tiden har jag kommit fram till att hon är ju en ganska hårt arbetande kvinna. Och oavsett om hennes Bella-show inte är den allra bästa underhållningen har hon ju kommit grymt långt, och vi är lika gamla. Det ger mig på något sätt lite hopp. Okej, om utmaningarna är många och riskerna är stora.. men vad har jag att förlora? Klarar hon det, kan väl jag också klara det? Hon har helt enkelt bara ett ganska stort försprång än så länge.

Den där promenaden gav en positiv inverkan på mig. Jag fick en rejäl spark i baken. Precis vad jag behövde.