Jag förstår inte var dagarna tar vägen. Hinner knappt stiga ur sängen innan klockan slår 5. Blö. Har fortsatt vårat Norgeplanerande. Det har inkommit lite nya idéer. Olyckligtvis utan vidare resultat. Det börjar dra i fingerspetsarna nu. Jag vill bara komma iväg nu, ju! Imorrn ska jag in till stan iaf. En fika med en väldigt kär gammal vän är inplanerad. Kommer något i vägen blir jag fan tokig. Det gör nämligen alltid det så fort Linn och jag säger att vi ska ses. Åh, vad jag saknar henne.
Någonting jag saknar så fruktansvärt mycket just nu är dessa tider. (Inte för att jag inte saknar det annars, men vissa stunder vill man tillbaka, eller ut igen, så mycket så jag vet inte vart jag ska ta vägen.) När det var vi och ingenting annat. När bekymmerna fanns på andra sidan Europa. Och när ingen av oss visste vad som väntade när vi kom hem. När man var brun och lyckligare än någonsin!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar